Chocken efter rökbombsdödandet och skadan på Taipei Main Station igår är fortfarande levande, och jag träffade också en "konstig person" när jag gick ut på en promenad ikväll. Runt 20:40 ikväll gick min man, svärmor och jag nära vårt hem. Det finns många människor som också går. Vid det här tillfället travade en gestalt förbi oss, stannade precis framför oss tre, och började sedan titta tillbaka på oss ofta. Jag tyckte det var konstigt, så jag mumlade lågt, "Vad är det?" Den besvärade blicken varade i ungefär en minut, och mannen som stannade framför oss (det borde vara en pojke för att vara exakt) frågade mig: "Faster, vad är klockan?" ” Han bar en färgstark rock, var ungefär 178 år gammal, och hans röst borde vara en högstadieelev, och han hade ännu inte ändrat röst. Jag är säker på att han frågade mig eftersom han hela tiden tittade tomt på mig, inte på de två personerna bredvid mig. Min man tittade på sin klocka och sa att den var 8:42, men han gick inte alls, han mobbade honom ännu mer. Fråga mig, använder du en Apple-telefon? Jag blev chockad då. Hans förtryck, märkliga ord och ögon gjorde mig mycket orolig. Innan han rörde vid min kropp stod min svärmor och min man genast framför mig, (tack, svärmor!) Jag blev så rörd att jag nästan började gråta, men jag var så rädd att jag inte visste vad jag skulle göra.) Min svärmor ropade skarpt och frågade vad han ville göra, och min man gick också in i ett tillstånd av stor alert. Han blev chockad över denna förändring, och jag tog tillfället i akt att springa iväg (förlåt för min familj, jag var för rädd, jag sprang iväg först) och min man och svärmor hann genast ifatt mig. Jag är glad att vi är tre tillsammans, och att de andra två är superkraftfulla. Pojken betedde sig märkligt, men han bar inga vapen. Men det som gjorde oss oroliga var att pojken hade en följeslagare, ungefär 30 meter bakom oss. Och till slut gick vi ytterligare en kilometer hem, och två män följde oss hela vägen. Som tur var hände ingenting till slut.